.

Kom hem från praktiken rätt sent igår, klockan var en bit efter tolv. Har jobbat där hela helgen, vilket betyder 14-02 Fredag-Lördag-Söndag, dyngsrytmen var av förklarliga själ inte vad den borde varit.
Rundande facebook kontot ett antal gånger och fastnade tillsist på premiär avsnittet av "Här är ditt liv" programets gäst.
Mickael Persbrant

Kom flera gånger på mig själv med att sitta och fån le i min ensamhet, ni vet säkert allihop hur det känns, det är den här känslan när man ser sig själv utifrån på nåt sätt och bara vet att just vid denna tidpunkt så är jag fruktansvärt ful, men väldigt glad och nöjd..

Fasar dock inför den dagen någon människa lyckas ta en bild av mig i denna sinnesstämning, samtidigt är det nog också ett av få tillfällen som äkta glädje faktiskt fångas på bild..
För hur glada är vi "egetligen" på alla festkort när alla på bilden gapar stort och skriker?... för att sekunden efter bilden är tagen återgå till att små surrande med soffgrannen eller titta ner i ölburken för att åter hitta tryggheten.

Sånna tillfällen har också sin charm och jag älskar att tillbringa sådana stunder med mina vänner, men är det inte nånstans så att den egna genuina glädjen, som man inte delar med någon annan,  infinner sig när du sitter ensam en sen söndagkväll och tittar på Michael Persbrant och kommer på dig själv med att fån le.
Inte snyggt, men ärligt och genuit och som ett kvitto på att Fan vad bra jag mår!


/Tobbe