.

I ett frostigt decembermörkt Skellefteå, totalt överdoserat av kung Bores generositet, ger en ung man ett löfte. Han lovar trohet till tre sinnesförvirrade själar. Löftet består av delaktighet i en blogg. Den unge mannen är jag: Andreas Axelsson.

 

Som en trogen läsare av denna blogg, har jag bevakat den, under en lång tid. Den har stundtals skänkt mig mycket glädje, men också vämjelse och stark misströstan till den psykiatriska vården i Skellefteå kommun. Att dessa tre människor får vandra fritt på Skellefteås gator och torg är inte bara fel det är dessutom ledsamt och sorgligt. Tyvärr har jag emellertid insett att dessa vilsna själar, dessa vardagskadaver fullt omedvetna om deras respektive depraverade leverne, är mina jämlikar, mina bröder. Ty jag är av samma skrot och korn!

 

Jag hoppas kunna skänka er (läsare) samma sak som de föregående talarna gett mig. Känslor av glädje, och förhoppningsvis också tankar om hur en felfri psykiatrisk vård kunnat se ut.

 

Till dem som inte vet vem jag är: så kommer ni att lära känna mig.

 

Jag vill också passa på att önska er läsare en god fortsättning på det nya året! Hoppas er nyårsafton spenderades med många goda vänner och högar av välsmakande mat!

 

Jag själv spenderade min nyårsafton sjungandes Bon Jovi's gamla rockdänga ”You give love a bad name” inför 90 onyktra personer på en privat tillställning. De som känner mig vet att jag lider av stor scenskräck. Detta resulterade i att jag efter femton sekunder fick panik, och försökte i ren desperation avsluta mitt framträdande genom att frenetiskt förtära mikrofonen.
På detta finns bildbevis, se nedan.

Lev och må! Vi hörs.

 

/Mr hansomföljefterdignärdugåensammen.