.

Känns skönt att se ett livstecken från Herr Näsa, har nästan varit lite orolig för den lille, nytt jobb och ny lägenhet har gjort många män till obrukbara soffpotatisar, men inte de oattraktivas egen Arnold. Bra att du bloggar om din träning, då kan jag bara gå in på bloggen när jag känner mig vältränad och nöjd med mitt yttre och behöver plockas ner på jorden. TACK, (din jävel).

Är nog trots allt bra att du bloggar om något annat än dina sjuka drömmar och fantasier. Seriöst, senaste gången du skrev om din dröm blev jag rädd. Får på något sätt känslan av att de där sjuka tankarna du har i huvudet och som uttrycks i dina drömmar förr eller senare kommer att göra dig galen.
På allvar. Visst ritar du fortfarande?
Jag vet att det mest är äckliga och opassande motiv, men det där "sjuka" måste komma ut nånstans. Fan, alltså. Jag målar en vägg vit i mitt hem och ger dig någon av syrrornas kajalpenna bara du inte håller inne med allt..

Blir du less att skriva om träning kan du ju alltid berätta om din påbörjade bok:

Min näsa och jag - ett liv i framåtvikt.

Jag som fått möjligheten att kritiskt granska dina inledande kapitel blev berörd av kapitlet om hur de andra barnen retade dig och kallade sig storsnoken. Kapitlet tycks på något vis ha dubbla betydelser...
Gillar även att det framställs som att du faktiskt har känslor. Jag har bara sett dig gråta en gång. Du vet när jag stoppade min knytnäve i ditt ena näshål och du var övertygad att du skulle dö av syrebrist.
Söt!


/ TTTTTTTTT