.

I ett frostigt decembermörkt Skellefteå, totalt överdoserat av kung Bores generositet, ger en ung man ett löfte. Han lovar trohet till tre sinnesförvirrade själar. Löftet består av delaktighet i en blogg. Den unge mannen är jag: Andreas Axelsson.

Som en trogen läsare av denna blogg, har jag bevakat den, under en lång tid. Den har stundtals skänkt mig mycket glädje, men också vämjelse och stark misströstan till den psykiatriska vården i Skellefteå kommun. Att dessa tre människor får vandra fritt på Skellefteås gator och torg är inte bara fel det är dessutom ledsamt och sorgligt. Tyvärr har jag emellertid insett att dessa vilsna själar, dessa vardagskadaver fullt omedvetna om deras respektive depraverade leverne, är mina jämlikar, mina bröder. Ty jag är av samma skrot och korn!

Jag hoppas kunna skänka er (läsare) samma sak som de föregående talarna gett mig. Känslor av glädje, och förhoppningsvis också tankar om hur en felfri psykiatrisk vård kunnat se ut.

Till dem som inte vet vem jag är: så kommer ni att lära känna mig.

Jag vill också passa på att önska er läsare en god fortsättning på det nya året! Hoppas er nyårsafton spenderades med många goda vänner och högar av välsmakande mat!

Lev och må! Vi hörs.

/Mr hansomföljefterdignärdugåensammen.

Idag har jag breddat min bekantskapskrets med en kufisk vit typ som heter Claus. I början såg skeptiskt på mig när jag närmade mig honom bakifrån, men jag klappade honom försiktigt på baken och lade sedan handen på hans hals.
Jag hade fått höra att Claus lugnas av lägre tonfall så jag lekte tjockbröstad tomte och mumlade lite när vi gjorde oss bekanta med varanda.

Claus är alltså en häst!

Bilden är inte på Claus!

Jag har alltid haft uppfattningen att hästar är stora farliga djur som gillar att skada människor genom att bitas, sparkas och knuffas. Det värsta är att hästar inte har någon snäll sida. De bits med huvudet, sparkas med benen och väger upp till 1000kg, de kan lätt jämna 83 kg näsman till marken. URSCH!

Lektionen vi hade idag var i ämnet djurlivräddning, tyvärr så har min rädsla för hästar inte minskat efter dagens lektion.
Förutom för Claus då, underbara Claus!!
Om det skulle brinna i stallet där Claus står så skulle jag bara rädda honom! Jag kan nästan se mig själv stå där i röken, med sotigt ansikte och tårar i ögonen och leta efter den vita hästen. Men mellan hulkandet så skulle jag hånskratta åt alla de andra elaka hästarna som stirrar på mig med sina kolsvarta helvetesögon!

Claus och jag är nu bästa vänner, även fast jag bara har sprungit omkring med honom i kanske 20 minuter.

Claus, jag ska samla pengar så att du aldrig behöver hamna på någons hamburgare. Hade jag varit av det andra könet så skulle jag vilja föda ditt fölbarn och döpa det till Lillclaus!

 / En gnäggande Mr. Näsa.

HALLOWEEN! Med detta kort....



(ps. klicka på bilden för att se den i större storlek...varför man nu skulle vilja det...ds.)

// De Oattraktiva och vänner genom Herr Ågren.

Har hittat bildbevis på varför herr Gustafsson mer eller mindre alltid (läs alltid) är upptagen kvällstid!
Okej, ibland har han faktiskt praktik och är ute och pratar med gråtande ungdomar, men större delen av tiden lever han ut sitt riktiga jag på Uppsala Strippteasebar!! Ja ni hörde rätt!
Under alteregot "Tobiana" dansar Tobias hem stålar, applåder och kräkreflexer!

Av alla vi som känner Tobias så är egentligen ingen förvånad, vi har länge väntat på att vår Totto ska komma ut ur sitt skal och blomma ut till den självständiga kvinna som så länge har växt inom honom!
Och se! Här nedan ser vi resultatet! Här ser vi den vackra fjärilen som äntligen blommat ut!

Och visst är han förskräckligt (o)attraktiv?


Love // Mr.F

Hej vänner.

Det var länge sedan jag skrev något här, som vanligt.
Har haft fullt upp på den mansdominerade lilla ö där jag pluggar. Eller pluggar och pluggar, dagarna består mest av att äta, träna och sova, samt en överdriven mängd kiss och bajshumor. Av någon anledning blir det alltid så när man stänger in för många killar på en för liten yta. Det kanske låter trist att vara på ön, men det är fel. Livet är så enkelt där, det är som att världen förminskas till den lilla platsen. De enda problem som finns där är träningsvärk och taskig kista på grund av överdrivet proteinintag.

Tyvärr så stämmer nog Tobies fotografi på inlägget nedan. Först tänkte jag skriva något fyndigt tillbaka, men när jag körde bil idag och insåg att näsan täckte ca 70procent av mitt synfält så jag viftade bort den tanken och insåg den bistra sanningen.

Jag vet inte varför, men jag tror att jag håller på att bli galen. Har drömt jättekonstiga drömmar den senaste tiden. Igår drömde jag att jag var med i ett krig, jag vet inte vilka varken min sida eller fiendesidan var men det kvittade. I början var det kul, för jag upptäckte att jag var ganska grym på att ha ihjäl fienden och snart var jag någon sorts krigshjälte som alla på min sida såg upp till. Men det visade sig vara jobbigt för fienderna började samla sina krafter och skickade lönnmördare som skulle ha ihjäl mig, då för att knäcka psyket på mina mannar.

Det var här som drömmen spårade… Av någon anledning så var de flesta av deras lönnmördare dvärgar, som hoppade fram från minsta lilla buske. Jag tvingades att fly i en bil från platsen och höll precis på att komma undan när en liten ful en hoppade in genom rutan. Dvärgen höll i en kniv som han av någon anledning inte försökte sticka i mitt bröst eller skära sönder min hals med, utan han tänkte skära pitten av mig! Jag blev livrädd, tog tag i dvärgens arm, vred till den och tryckte in kniven i dvärgens bröst.

Från att ha varit en sjuk dröm så blev den hemsk, för ljudet som kom från dvärgen var hur äckligt som helst. Det knastrade i den lilla kroppen och dvärgen ryckte spasmiskt samtidigt som han spydde upp mörka klumpar av blod. När han äntligen var död kastade jag ut honom från fönstret och körde vidare.

Av någon anledning så stannade jag på en stor gräsplätt där jag försiktigt klev ur bilen och spanade efter mer dvärgar. Innan jag han upptäcka någon så ramlade två knytnävar gjorda av järn ner från himmelen. Efter dem kom en gigantisk man ner, han hade inga armar utan det satt kedjor från hans axlar som satt fast i knytnävarna. Mannen började svänga på kroppen så att nävarna flög omkring i luften och förstörde allt de kom i kontakt med. Jag insåg att jag hade mött min överman så jag flydde som en rädd hare bort från fältet.

När jag kommit på betryggande avstånd från den konstige mannen så vänder jag mig om, jag ser en massa prickar i luften, när jag inser att det är pilar är det försent att fly så jag kurar ihop mig till en boll och hoppas på det bästa. Pilarna slår ner överallt på marken, utan att träffa mig, men när de landat så ser jag att det är leksakspilar med gummispets. Sedan vaknar jag………

Jaja, god natt!